Resursfördelningen inom skolan

Skolan är en av de viktigaste välfärdsfrågorna. Grundskolan ska ge de grundläggande kunskaperna – det körkort som krävs för att ta sig an livet, vare sig det gäller jobb, vidare utbildning eller att fungera som medborgare. Inte minst är detta viktigt för de elever som inte är från en studievan hemmiljö, eller som på olika sätt är i behov av särskilt stöd och därmed är beroende av en bra skola.

Vår skolpolitik fokuserar på skolans kunskapsuppdrag och på varje elevs möjlighet att nå kunskapsmålen. Kvalitetskraven på skolan måste höjas, samtidigt som skolan måste ges nya verktyg så att man kan möta kraven. Alla elever skall ges förutsättningar att uppnå de fastställda målen. Därför behöver utgångspunkten vara den enskilda elevens behov och förutsättningar. Det kräver en flexibilitet och individuellt anpassade lösningar. Vissa elever behöver extra stöd för att nå målen, medan andra behöver större utmaningar för att känna sig motiverade.

Vi vet, sedan tidigare, att SALSA inte togs fram som en modell för att fördela resurser. Dessutom vet vi att modellen bara förklarar en del av orsakerna till elevers resultat.

Vi förstår att vissa elever har ett större behov än andra och just därför är vi tveksamma till generaliseringar vad gäller skolpengens storlek. Vi tror mer på att vi redan från början måste behandla alla lika och därutöver skjuta till medel och resurser till de elever som har ett större individuellt behov snarare än att klassificera en hel grupp elever som ”mer behövande” än andra. Den föreslagna modellen från majoriteten är mer inriktad på kvantitet istället för kvalitet. Den enskilde läraren är den som bäst bör kunna göra bedömningen huruvida en elev kräver större insatser.